Älska mig, reklamera ej

Fick tag på tidningen nöjesguiden på pendeln på vägen hem från jobbet. Läste en riktigt bra krönika av Maja Bredberg. Så himla bra att jag måste vidare förmedla den till er....


Älska mig, reklamera ej

Vi blir mer och mer skickliga på att sälja våra liv, gärna genom försköningar och oskyldiga omskrivningar som framställer oss i bättre dager. Maja Bredberg undrar till vilket pris.

Människans genomsnittliga IQ stiger tydligen för varje generation. Detta är förbluffande bra i marknadsföringssyfte, eftersom vi i samma takt har upphört att vara människor. Vi har liksom skalat av allt tjafs och istället gått över till att vara lättillgängligt trivsamma produkter av våra forna jag.


Det viktiga är inte längre vem du är, utan vem folk tror att du är. Det har vi alla insett, vi jobbar numer med samma produktlanseringsmetoder. Med hjälp av yttre attribut som förslagsvis: exklusivt och kantigt skuret svenskt mode, avancerade tekniska prylar, festbilder på glada framgångsrika vänner, inzoomade arty foton på lyckade middagar och lagom säljande statusuppdateringar via diverse sociala medier, framstår vi lika missvisat lockande som bilden av hamburgaren i snabbmatskedjans meny. Att vi i själva verket mest liknar den där överkörda svettiga cheeseburgaren man får uppslängd på brickan är något vi talar tyst om.
För precis som att matvarornas innehållsförteckningar rymmer en hel del tjusiga omskrivningar där E-nummer kvickt trollas bort, gör även vi omskrivningar i våra liv. Små justeringar, bara. Inget farligt, egentligen. Vi granskar vår vardag, korrigerar det som behövs och publicerar det som passerar kontrollen. Precis som vilket seriöst företag som helst. Herregud, man måste väl få välja hur man framställs? Det är väl för fan vår rätt som livs levande varumärken? Vem vill väl inte framstå som lite snyggare, lite roligare, lite mer framgångsrik och framför allt betydligt mer lycklig?


Det är lätt ordnat, så länge man ser till att allt ytligt i ens liv speglar den inre person man tycker sig förtjäna att uppfattas som. Tillvaron blir enklare på det här viset, man behöver inte jobba så mycket med sin riktiga person. Med… ja, sig själv, helt enkelt. Hitta vem man är, och försöka tycka om den personen. Så länge man har en komplett varumärkesplattform med attraktiv affärsidé, fin värdegrund, sexig positionering och smart strategi löser sig det mesta.


Förmodligen var det därför jag stod och hade så svårt att välja servetter. “Är de här verkligen jag?”, funderade jag. Det är viktigt att det blir rätt. Nog har vi väl alla varit med om att någon besviket klagat: “Ska du vara på det här viset, ska du det?!”, precis innan man blir dumpad i närmaste soptunna. Det är inte direkt ett drömscenario för en marknadschef. Missnöjda konsumenter är bad for business. Så vi filar än mer frenetiskt på synliga skavanker, och lanserar strax en ny upplaga av oss själva. “Maja 4.0 är här, nu förändras allt igen!”. Låta folk köa efter ens ass.


Det tog ett tag innan jag hittade svaret på servettfrågan. Nej, de här servetterna var inte jag. Inte nog med att de var mintgröna med oregelbunda prickar på, de var även ett par jävla servetter. Och ett par jävla servetter kan tyvärr inte sammanfatta min person. Inte ens det minsta. Lika lite som min Smeg-kyl eller min obekväma femtiotalssoffa berättar vem jag är. Jag bara lurar er. På exakt samma sätt som ni lurar mig. Det stämmer att allting går att sälja med mördande reklam. Trist bara att det var vi själva som var tvungna att sätta livet till.