Förlåt tjejer. Förlåt för att jag skriver. Allt blev bara så klumpigt. Så som det kan bli i fyllan och villan. Inte ert fel, mitt fel. Det handlade trots allt om mig. Förstår angående allting just nu. Inget är som det längre brukade. Inte på den fronten iallafall.
Trots det så ligger jag nu hemma i min säng med världens största klump i magen. En klump av oro och ångest som inte borde existera. Varför bryr jag mig. Borde inte bry mig, inte alls. Men det gör jag ändå. Kommer alltid att göra. Hatar det. Älskar det. Känner. Känner inte. Vill inte känna. Jag vet inte längre. Vet inte alls. Och det som jag vet, det är oväsentligt. Oväsentligt för dig. För du bryr dig inte. Har aldrig brytt dig. Kommer aldrig att bry dig.
Älskar. Är det det som jag gör. Jag tror det och det vet du. Jag bryr mig alldeles för mycket om dig hela tiden. Om vad du tror. Vad du tänker. Vad du gör. Nu kan jag inte tänka på annat än kvällens missförstånd. Eller kanske uppstod det aldrig något missförstånd. Hur ska jag kunna veta. Kommer aldrig få veta. Vägrar prata med mig. Vill inte prata med mig. Vad vet jag. Vet ingenting. Får chansa mest hela tiden. Vill förklara men kan inte. Vågar inte. Hur ska jag någonsin få dig att förstå. Du vet hur jag känner, du vet vart jag finns. Jag finns alltid. Alltid, om du en dag förstår. Om du en dag ångrar. Om du en dag känner det jag känner.
Jag vet att jag gör bort mig. Jag vet att andra gör bort mig. Jag säger dumma saker. Jag gör dumma saker. Jag är ingen snäll tjej. Jag är ingen dum tjej. Jag är som du. Alldeles för mycket som du. Kanske du en dag vill inse. Kanske du en dag vill förstå. Kanske det en dag äntligen kan bli du och jag. Kanske inte.
Oavsett så finns jag alltid här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar